Fick påminna en viss person i dag så nu lägger jag in länken här. Det blir enklare att hitta den nu.

http://www.youtube.com/watch?v=H8ZuKF3dxCY

I går kväll vid 19.30-tiden ramlade Zero ner ifrån pinnen i sin bur  och dog på min kudde vid 01,30-tiden i natt. Jag svepte in honom i det tyg han haft bakom sin bur för att inte smutsa ner väggen, och i morse begravde jag honom på ett ställe där jag lätt kan se hans grav.

Det är nog bara ni djurägare som kan förstå hur djup sorgen kan kännas även efter en fågel. Han har betytt jättemycket för mig särskilt under de år som jag var sjuk och knappast orkade gå ut. Då bodde han på mitt huvud och flög till buren bara för att äta och dricka.

Innan han var 1 år kunde han prata och hans ordförråd utökades hela tiden tills 2001 då Madonna flyttade in och började ta den mesta uppmärksamheten och så vågade jag inte ha honom lös längre.

Innan Madonna kom var buren alltid öppen och när jag duschade kom han alltid och satte sig på mitt huvud för han älskade att duscha. När jag sköljde disk skulle han också alltid vara med, helst under vattenstrålen och när jag drack vatten ur ett glas så gjorde han också det men ibland kröp han även ner i glaset för att bada. Jaa, många glada minnen har jag av honom.

Han agerade även som min tandhygienist och när jag berättade det för min tandläkare, sa han att det inte alls var unikt, utan är tvärtom ganska vanligt.

Han sa Pusspusspuss. Gulleplutt. Du ä så gulli. Inte bitas. m.m Han sjöng valda delar ur Pippi Långstrump och Du gamla Du fria. (lika falskt som jag).

Dessutom kunde han snabbt lära sig olika visslingsramsor. När han hörde någon ny ramsa flög han och satte sig på mina glasögon och liksom hängde ner för att lyssna nära min mun. Sedan flög han till sin bur och övade vid sin spegel.

Spegeln använde han också ofta som sin älskarinna. Han satt och sa puss, smack, puss, smack, puss, smack och pussade samtidigt spegeln för att sedan försöka para sig med sin egen spegelbild. Denna ceremoni roade många vänner.

(Jag får lov att ta fram videofilmerna från den tiden för att se om de fortfarande går att titta på.)

De sista 3 åren har han inte pratat så mycket men gamla visslingsramsor slank ur honom ibland och vår nattningsceremoni glömde han aldrig. När jag släckte lampan om kvällarna pep vi åt varandra genom att pressa ut luft mellan sammanpressade läppar(gjorde jag alltså)och tänk det gjorde han även i går kväll i min hand fast han var medvetslös emellanåt.

Om morgnarna visslade han alltid sitt uppmuntrande phuitt phuitt då han hörde att jag vaknat och det kommer jag också att sakna.

Sedan 2 år tillbaka har han haft en tumör i magen men vet. sa att han inte plågades så länge som han åt och drack. Det var först i går som han inte åt något och så har han haft diarre i 2 dagar.

Det kommer att bli så tyst och tomt efter honom men jag är mycket tacksam över att han funnits i mitt liv så länge.