Foto: Leif R Jansson/Scanpix Jag skulle vilja att den här boken kan läsas för vad den är, en barndomsskildring som många från den tiden kan känna igen sig i", säger Felicia Feldt.

Hon talar och skriver om sin mamma som just mamma, inte som Anna Wahlgren och inte som barnuppfostringsexperten.

Att det handlar om just den mamman vet de flesta vid det här laget ändå.

Som ett av Anna Wahlgrens i dag vuxna barn tycker Felicia Feldt att hon kan se och presentera sig själv som ett levande facit.

Under hela sin barndom var hon inte bara en av sin mors sju döttrar utan också en del av hennes gedigna arbetsmaterial, framför allt i den bästsäljande och över 700 sidor långa "Barnaboken".

I sin egen bok, ”Felicia försvann", berättar Felicia Feldt om det som inte syntes när "Barnaboken" presenterades, med de välartade barnen uppradade under en presskonferens på 1980-talet.

– Den allra viktigast anledningen till att jag gav ut min bok är att det varit en sådan monolog i det offentliga rummet. Som ett av hennes barn har jag varit med i hennes böcker och blivit utlånad i hennes varumärkesbyggande. (bara det ett övergrepp)

– Därför är det självklart att det ska få finnas minst en röst till, det känns som en upprättelse. I synnerhet i det här fallet, när det handlar om just barn.

Hon säger sig vara oförberedd på den mediala hetsjakten, men ger intryck av att klara den bra.

Kvällen före har hon varit gäst hos Skavlan. Morgonen efteråt verkar hon inte ha någon ångest, men kan heller inte minnas riktigt vad hon sade.

 – Precis innan jag gick in i studion var det som en stor våg av sorg sköljde över mig, det var första gången på väldigt länge som jag kände sorg på det sättet, men det var väldigt skönt på ett sätt, att känna vad ledsamt det här är. (denna sorg förstår jag och den är livslång)

Till en början skrev hon enbart för egen del, för att försöka förstå.

Så var det heller långt ifrån självklart att låta publicera skildringen av en uppväxt präglad av moderns alkoholism och som enligt Anna Wahlgren själv "tar heder och ära av mig".

Felicia Feldt varvar korta fragment från sitt vuxna liv med minnesbilder från sin barndom och uppväxt.

Hon skriver om berusade vuxna med ljudligt sexliv, som flyttar en gång om året och som överger barnen, ibland under flera dagar.

Hon skriver om en uppfostran som präglas av bestraffningar. Men hur kan hon då minnas? Är hennes berättelse verkligen sann? (jag tror på hennes minnes-upplevelser)

– Jag har försökt möblera vissa rum, för att göra det måste jag använda litterära verktyg, det är ofrånkomligt, men i varje fragment har jag frågat mig själv vilken känsla jag försöker förmedla, säger hon.

– Min avsikt är att vara trogen den upplevelse jag hade, däremot har det varit mindre viktigt att vara exakt med vem det var som hämtade oss på sjukhuset.

Dina yngre systrar vittnade i Aftonbladet om att de, tvärtemot dig, har haft en fantastisk uppväxt?

 – Vi är tre kullar barn som växte upp under olika tider och med helt olika förutsättningar. Det skiljer nio och tolv år mellan mig och dem. När de växte upp blev mamma miljonär och de fick gå på privatskola och internat under sina tonår.

Det är klart att vi har olika upplevelser precis som min mamma har sina och sin egen sanning.

Felicia Feldt reagerade starkt över hur Anna Wahlgren skildrade framför allt Felicias pappa i de dagböcker hon publicerade.

Nu skriver Felicia Feldt själv kompromisslöst och utlämnande om sin familj. (med all rätt)
De egna barnen har hon talat med. Även om hon i möjligaste mån försöker utelämna sina syskon går hon hårt åt deras gemensamma mamma.

– Det är det absolut svåraste med det här. Jag är inte sömnlös men heller inte lugn.

De finns en risk att de kan känna att jag berättar deras historia också, det är ett väldigt högt pris att betala.

Det åsamkar sorg, skada och förvirring och jag tror inte det går att komma undan det.

– Vad det här får för konsekvenser kan jag inte veta, men tragedin är redan så stor.

För egen del tycker Felicia Feldt att det värsta redan hänt. (det man överlevde som barn orkar man också med som vuxen) Gemenskapen med mamman beskriver hon som avslutad.

– För tio år sedan sade jag upp min mamma och talade också om varför jag gjorde det.

I och med det ställde jag mig utanför hela den gemenskapen som bygger på att man är på hennes sida.

Det har varit väldigt smärtsamt. Nu gör jag det igen, i kubik. Det är kanske oförlåtligt.

Men även om jag hade skrivit en solig historia hade jag kanske trampat på andras tår.

Anna Wahlgren har lämnat en skriftlig kommentar till Felicia Feldts bok.

Barnuppfostran

Katerina Janouch om Barnuppfostran

Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter

Publicerad: 2012-01-11 06:01, Uppdaterad: 2012-01-11 06:01

Sanningen är inte alltid bekväm eller vacker – men berättelser som den som Anna Wahlgrens dotter nu publicerar kan ge stöd åt andra utsatta, skriver Katerina Janouch, som själv skrivit  om sin mans missbruk.

”Hon slängde igen dörren, hysteriskt gråtande. Skrek nånting om att hon minsann tänkte säga upp sig som morsa och när vi kom in i sovrummet hulkade hon förtvivlat, sminket rann. Vi försökte trösta henne men hon vägrade lyssna på oss, fortsatte bara gnälla om att vi aldrig gjorde ett handtag hemma och att hon var utmattad och knäckt och slut som människa. En annan gång skällde hon ut oss för att vi inte hade tömt diskmaskinen när hon hade bett oss och ställde till en scen mitt på köksgolvet, trots att vi försökte förklara att vi inte hunnit.”

Åh, jag kan riktigt föreställa mig biografin som mina barn skulle kunna skriva om mig - sin mor - en vacker dag när de blir vuxna! Om en kvinna som varken söp eller bytte karlar som andra byter t-shirt, men som likväl ibland tappade kontrollen och betedde sig både omoget och påfrestande för sina små telningar. För vem gör inte det? Maskbärarna, de perfekta föräldrarna ibland oss, vet vi alla är fejk. Någon Stepfordfru till mor är knappast ens önskvärd. Barn är människor liksom föräldrar och att relationer kan gå överstyr är det lika bra att vänja sig vid tidigt. Så långt allt väl. Skriv, kära barn, tänker jag i mitt stilla sinne. Skriv av hjärtats lust! Vik gärna ut mina pinsamheter och mitt ibland labila humör. Vittna om era föräldrars stundom hetsiga bråk och att huset ibland påminde om en soptipp i Peru. Och ja, ni har också fått passa era småsykon. Platsar detta i litteraturen? Absolut! Bara det är välskrivet, intressant och allmängiltigt. Det privata är politiskt och det personliga är kollektivt.

Att vara barn är inte att ha tystnadsplikt. Tvärtom anser jag, borde barn visa lite mindre respekt för sina föräldrar. I synnerhet om föräldrarna missbrukat sina barns förtroende, i synnerhet om uppväxten varit svår och satt spår i barnets själ. Varför fortsätta tiga och skydda flodhästen i vardagsrummet? Varför spela med i det förljugna skådespel som alltför många vuxna ägnar sig åt? Av barn och dårar får man höra sanningen heter det, och jag anser att dessa sanningar är viktiga för oss alla. För såväl mönsterföräldrar som katastrofexemplar. Alla vi som fått privilegiet att fostra barn bör ständigt leva på helspänn, ständigt omvärdera vårt sätt att hantera de unga liven och deras omvårdnad. Vi ska aldrig slå oss till ro och klappa oss på bröstet, likt mätta katter övertygade om vår förträfflighet. De misshandlade förtryckta barnens vittnesmål ska vara vår kudde fylld av tagel, som alltid ska påminna oss om att vi kan bättre. Vi ska alltid sträva efter bättring – att göra så gott vi kan, även om vi historiskt är dömda att misslyckas.

Jag förundras idag över med vilken chockartad indignation delar av etablissemanget reagerar när en känd persons barn skriver en bok om sin barndom. Just nu är det Felicia Feldt (pseudonym) som skrivit om sin mor Anna Wahlgren. Felicia har helt uppenbart farit illa, och vissa, däribland hennes egen mor, anser att striden skulle tagits upp bakom lyckta dörrar. Upprätthåll fasaden, är signalen. Låt inga utomstående få en inblick i vårt eget privata helvete! Många håller med. Varför vädra den lortiga byken?

Det ska jag berätta. Ett barn som farit illa har alltid rätt till sin berättelse. Ett barns upplevelse är alltid sann. Varför ska barnet fortsätta vara det förflutnas och sin förälders gisslan? Varför ska en nu vuxen kvinna resten av livet tvingas bära sitt barndomstrauma och spela med i ett falskspel där den som gjort henne illa ska gå fri? Anna Wahlgren själv har sagt att hon måste få berätta sin historia. Det måste även Felicia Feldt få göra, hur föga smickrande denna historia än är för modern Anna. Detta är Felicias rätt. Har hon bett om att få bli född? Har hon haft någon möjlighet att påverka sin situation som liten flicka? Nej, barn är utlämnade åt föräldrars godtycke och behandlas många gånger som ägodelar, eller värre än sådana. Således är logiken enkel – den dagen barnet får sin slutgiltiga frihet i vuxendomen, är det också dess rätt att vittna om hur dess liv har varit. Vi ska vara oerhört tacksamma för dessa individers mod. De är förebilder och viktiga röster i vårt samhälle. De är stöd åt andra utsatta och ger igenkänning och tröst åt dem med liknande erfarenheter.

Framför allt är dock viljan att tysta ner berättelser där alkoholen haft en framträdande roll, stor. Hela Sverige tycks medberoende, hukar likt en strykrädd alkoholistfru. Att någon kändis kunde vara alkoholist? Det är snudd på förtal! Vår fasa inför spritmonstret är enorm, vår respekt för Kung Alkohol förödande. Folk viker ner blicken och tiger och skäms hellre än står upp för sanningen. Har vi inte hunnit längre 2012? Sant är att folk super och föräldrar är alkoholister och det är en demokratisk sjukdom. Författare, politiker, sjuksköterskor, alla kan drabbas. Jag önskar det skrevs mer böcker, då kanske folk kunde slappna av mer i dessa frågor. Att vara alkoholist är en sjukdom. Alkoholisters barn far illa, men även många barn vars föräldrar dricker utan att det är missbruk. Varsågod och kläm ner det i en bok. Jag köper den gärna. Sanningen är inte alltid bekväm eller vacker – men den gör oss faktiskt till bättre människor. För att den tvingar oss att ta itu med oss själva. För att den hjälper oss att tillfriskna – hur arga vi än blir när vi till en början konfronteras med våra brister och problem.

Jag vet vad jag talar om, eftersom jag själv är med i den självbiografiska litterära klubben, både med min bok ”Anhörig” och med ”Sommarbarn”. I ”Anhörig” skriver jag om min mans alkohol- och drogmissbruk, utan att han lämnat jordelivet. Vi är dessutom fortfarande gifta (nu med 11 års nykterhet på nacken). Han får ofta frågan hur han står ut med boken, men hans svar är alltid – ”det är min gottgörelse”. Boken är ett dokument över en dysfunktionell familj och vi lever med den båda två, och så gör även våra barn. Jag ska säga att den ärligheten har varit mitt livs viktigaste insikt och kanske det jag är mest stolt över. Vi föreläser dessutom om vår tid i missbruk, tillsammans, står på scen inför hundratals människor och berättar. Ganska ensamma är vi om det i Sverige, skammen är fortfarande så stor, bedövande. Men varje vecka får jag reaktioner på ”Anhörig”, både via mejl, Facebook, twitter och av människor jag möter, trots att det är sju år sedan den kom ut. Skulle jag ha jamsat med i alkoholismens kölvatten, hållt fasaden? Den lögnen hade varit tusen gånger svårare att bära. Enda vägen till att bli helhet var att berätta. I ”Sommarbarn” skildrar jag i viss mån mina föräldrar, till största delen kärleksfullt, ändå lämnar jag ut dem. Även där har jag tagit föga hänsyn. Dels för att jag ville berätta min historia – dels för att jag naturligtvis, på barns vis, haft en del kritik. Mina föräldrar var inte hundra procent glada, men vi är allra bästa vänner.

Jag är djupt tacksam för Felicias berättelse och för alla andra, som vågar ta bladet från munnen och återge tragiska, svåra, smärtsamma och tabubelagda erfarenheter. Alla vuxna barn därute som kämpar med minnena.

Skriv, hörni, berätta!

Jag förstår att det kostar på och detta är något dessa författare får leva med.

Men vilket är alternativet?

Att fortsätta skydda, förneka och säga ”det är bara bra tack” när någon frågar?

Att leva under en annan människas diktatur utan att någonsin våga bryta sig fri?

I slutändan hoppas jag att Anna Wahlgren kommer att tacka sin modiga vackra dotter för att hon vågade berätta.