Hon talar och skriver om sin mamma som just mamma, inte som Anna Wahlgren och inte som barnuppfostringsexperten.
Att det handlar om just den mamman vet de flesta vid det här laget ändå.
Som ett av Anna Wahlgrens i dag vuxna barn tycker Felicia Feldt att hon kan se och presentera sig själv som ett levande facit.
Under hela sin barndom var hon inte bara en av sin mors sju döttrar utan också en del av hennes gedigna arbetsmaterial, framför allt i den bästsäljande och över 700 sidor långa "Barnaboken".
I sin egen bok, ”Felicia försvann", berättar Felicia Feldt om det som inte syntes när "Barnaboken" presenterades, med de välartade barnen uppradade under en presskonferens på 1980-talet.
– Den allra viktigast anledningen till att jag gav ut min bok är att det varit en sådan monolog i det offentliga rummet. Som ett av hennes barn har jag varit med i hennes böcker och blivit utlånad i hennes varumärkesbyggande. (bara det ett övergrepp)
– Därför är det självklart att det ska få finnas minst en röst till, det känns som en upprättelse. I synnerhet i det här fallet, när det handlar om just barn.
Hon säger sig vara oförberedd på den mediala hetsjakten, men ger intryck av att klara den bra.
Kvällen före har hon varit gäst hos Skavlan. Morgonen efteråt verkar hon inte ha någon ångest, men kan heller inte minnas riktigt vad hon sade.
– Precis innan jag gick in i studion var det som en stor våg av sorg sköljde över mig, det var första gången på väldigt länge som jag kände sorg på det sättet, men det var väldigt skönt på ett sätt, att känna vad ledsamt det här är. (denna sorg förstår jag och den är livslång)
Till en början skrev hon enbart för egen del, för att försöka förstå.
Så var det heller långt ifrån självklart att låta publicera skildringen av en uppväxt präglad av moderns alkoholism och som enligt Anna Wahlgren själv "tar heder och ära av mig".
Felicia Feldt varvar korta fragment från sitt vuxna liv med minnesbilder från sin barndom och uppväxt.
Hon skriver om berusade vuxna med ljudligt sexliv, som flyttar en gång om året och som överger barnen, ibland under flera dagar.
Hon skriver om en uppfostran som präglas av bestraffningar. Men hur kan hon då minnas? Är hennes berättelse verkligen sann? (jag tror på hennes minnes-upplevelser)
– Jag har försökt möblera vissa rum, för att göra det måste jag använda litterära verktyg, det är ofrånkomligt, men i varje fragment har jag frågat mig själv vilken känsla jag försöker förmedla, säger hon.
– Min avsikt är att vara trogen den upplevelse jag hade, däremot har det varit mindre viktigt att vara exakt med vem det var som hämtade oss på sjukhuset.
Dina yngre systrar vittnade i Aftonbladet om att de, tvärtemot dig, har haft en fantastisk uppväxt?
– Vi är tre kullar barn som växte upp under olika tider och med helt olika förutsättningar. Det skiljer nio och tolv år mellan mig och dem. När de växte upp blev mamma miljonär och de fick gå på privatskola och internat under sina tonår.
Det är klart att vi har olika upplevelser precis som min mamma har sina och sin egen sanning.
Felicia Feldt reagerade starkt över hur Anna Wahlgren skildrade framför allt Felicias pappa i de dagböcker hon publicerade.
Nu skriver Felicia Feldt själv kompromisslöst och utlämnande om sin familj. (med all rätt)
De egna barnen har hon talat med. Även om hon i möjligaste mån försöker utelämna sina syskon går hon hårt åt deras gemensamma mamma.
– Det är det absolut svåraste med det här. Jag är inte sömnlös men heller inte lugn.
De finns en risk att de kan känna att jag berättar deras historia också, det är ett väldigt högt pris att betala.
Det åsamkar sorg, skada och förvirring och jag tror inte det går att komma undan det.
– Vad det här får för konsekvenser kan jag inte veta, men tragedin är redan så stor.
För egen del tycker Felicia Feldt att det värsta redan hänt. (det man överlevde som barn orkar man också med som vuxen) Gemenskapen med mamman beskriver hon som avslutad.
– För tio år sedan sade jag upp min mamma och talade också om varför jag gjorde det.
I och med det ställde jag mig utanför hela den gemenskapen som bygger på att man är på hennes sida.
Det har varit väldigt smärtsamt. Nu gör jag det igen, i kubik. Det är kanske oförlåtligt.
Men även om jag hade skrivit en solig historia hade jag kanske trampat på andras tår.
Anna Wahlgren har lämnat en skriftlig kommentar till Felicia Feldts bok.
